Ja, tyvärr så tror jag faktiskt att det här kommer ännu ett sånt där inlägg som handlar om hur lycklig och kär jag  är.

Men så är det. Det är helt ofattbart hur mycket man kan tycka om någon. Mina armar och ord kan inte beskriva ens en tiondel.

Orsaken till detta inlägg är att jag suttit och läst igenom mina gamla bloggar på lunar. varannan handlade egentligen om hur irriterad och nere jag var för att sedan i inlägget efter beskriva hur mycket jag älskade G. Men den största delen var jag faktiskt ledsen. Jag blundade  för jag trodde alltid att det skulle gå över. Ända tills den dagen där i november då jag fick allt bekräftat, det jag egentligen vetat om hela tiden. Nu så här efterhand förstår jag inte varför jag inte har tagit itu med saker och ting tidigare. Men det är väl lätt att vara efterklok.

Min irritation under 3 år har till största del handlat om att jag inte känt att jag har räknats med. Jag hade ingen plats och har  nästan allltid kommit i andra hand medan han alltid kom i första för mig. Jag har tjatat mig till att få följa med på vissa saker. Samma visa varje gång.

Nu ska jag inte stå och trampa och gnälla över det. För det var då. Jag ångrar heller ingenting. Det är en erfarenhet som jag har tagit med mig.

Det jag vill komma till är att redan efter 2 månader med N så  har jag redan min plats och jag är inräknad, bara att få frågan gör mig lika förvånad varje gång. Han  gör mig helt  överlycklig och glad och världens lyckligaste!

Ett liv utan honom är för mig efter denna korta tid helt ofattbart. Det skulle inte gå.

Niklas, jag älskar dig!