Det här har varit den mest fruktansvärda veckan på länge. (Varning för gnäll, så vill ni inte höra/läsa, surfa vidare.)

För det första så har jag dragit på mig en jobbig förkylning och har nu varit hemma i två dagar och snorat. Har noll ork till allt.

För det andra har jag hela veckan dragit med träningsvärken from hell. Visst, det är skönt med träningsvärk också men någon måtta får det väl ändå vara. Den gör sig fortfarande påmind men jag tror det har en hel del med min förkylning att göra också.

För det tredje och sista så känns det som att någon sitter mitt bröst och mina axlar och sänder ut en massa elaka strålar av värk till hela min kropp. Den gör bokstavligen förbannat ont och jag ljuger inte när jag säger att det för varje dag har allt känts tyngre och det gör ondare. Så fort jag kommit innanför dörren så vill jag bara krypa ner under täcket alternativt bara gräva ner mig (om jag bara hade någonstans att gräva) och bara försvinna för ett tag.

Jag sitter som ett frågetecken (till en viss del) och allt jag känner är frustration, maktlöshet och en enorm saknad.  Jag vill verkligen finnas där, jag vill vara en slags hjälp.. Jag tycker att jag redan har sträckt ut mina armar, öppnat mig, visat tålamod, varit förstående.. Jag kan inte göra mer.. hur mycket jag än vill.. Det enda jag kan göra är att fortsätta ha tålamod i hopp om att det en dag faktiskt lönar sig, men vägen dit hade varit enklare om du ville låta mig finnas där.

Ingen har fått mig att känna mig vackrare än du, inget har fått mig att le som du och ingen har fått mig att må så bra som du och allt genom att du bara finns till.

Hade jag vetat att det kanske var sista gången jag höll om dig hade jag aldrig någonsin någonsin släppt taget.. Aldrig!